När vinden blåser—Li Shangchaos dikter i urval

                När vinden blåser

se på molnen på himlen långt bort som hedersvakten

på gnistrande vågor

den vita solen konvergerar kallt ljus och gömmer sig

i det kalla fågelboendet

jag sträcker upp armarna mot sky för att nudda stryka

den oändliga himlavalvet

samtidigt som en böjd stormade flod ändras

till en tusen miles lång stråle

som rör så långt som vindfeens ärmklänning

jag släpper lös sandstormen som biter din klänningsfåll

och drar i dig

jag ropar till högvattnet som rullar bakom dig

och tvättar bort din kropp

åh vinden, du kan komma hit över de oändliga stäpperna

du kan komma hit genom den oändliga himlen

jag väntar på dig vid den sidan av ravinen

jag tar på en bambooregnrock och står i den fiskebåten i regnet

och håller tag i det sicksackade fiskespöt som hänger rakt

och försöker ta tag i dig

kom du bara!

du kommer blåsande på ravinens stora håliga snäcka

du kommer nynnande i ravinen där det

bara existerar människors himlaljud

när jag är berusad så klättrar du på min fiskekrok

och vänder min fiskbåt som är utan segel

när jag är i vattnet drar jag i din jackkant och ditt svara hår

- ditt svarta hår är det löftet som jag har väntat i livslång tid

sedan behöver jag inte längre att trampa på frost och snö i januari

och önska din kylning

och i februari håller jag i den tomma vinflaskan för att önska din värme

sedan i juni, i tiden när du är galen

tillåter jag dig att rulla runt på min kropp

och låta den guldfärgade flodsanden att täcka hela min kropp

och använda din skarpa syn från olika vinklar

och skära bort mitt kött

och skära mig till ett gyroskop som evigt roterar

jag roterar evigt utan något stopp

och gör mig och dig till ett objekt

                Vetet blir gult

vetet blir gult

vetet gulnar verkligen

det står rakt och ordentligt i brisen

och är inte det minsta rädd för skäran

Vattnet som ligger på vattnets rygg

jag ser vattnet som ligger på vattnets rygg

tillsammans upp och ner, tillsammans går de framåt

det är som om när jag låg(satt) på pappas rygg när jag var barn

ibland lyfte jag på huvudet, såg pappa gå, då gick jag också

floden rinner framåt, och jag lever ensam

jag håller fortfarande pappas hållning

vattnet ligger fortfarande på vattnets rygg

jag har råkat ut för många katastrofer, som vågor går upp

mot vinden i floden

och när jag är lycklig, blir det inga vågor på floden

vattnet ligger på vattnets rygg

jag står fast med min själ

pappa går framför mig

vattnet rinner ständigt framåt

                Att flyga på himlen

överallt i skyn flyger sparven

skyn är inte viktig

det viktiga är sparven

överallt i skyn flyger de vilda gässen

gässen är inte det viktiga

det viktiga är flygandet

en örn flyger i skyn

flygandet är inte det viktiga

det viktiga är kraften

en flyttfågel flyger i skyn

kraften är inte det viktiga

det viktiga är riktningen

en vildgås lämnar flocken och flyger ensam på himlen

riktningen är inte det viktiga

det viktiga är spänsten

                Det tomma fågelboet

i trädet, likt som på landsbygden

finns det tomma fågelbo överallt, säger farmor

Detta är en sak som hände för länge sedan

eller en sak som händer länge fram

men jag ser nu ett tomt fågelbo

och när jag ser framåt detta fågelbo

kan jag se att det finns flera. farmor,

är det dina profetior eller fågels profetior

jag ser att fågeln fortsätter flyga iväg

vad du profeterat händer ständigt

någon säger att det faktiskt är en tom gårdsplan

att det faktiskt är kärleken som flyger iväg långt bort

och en fågel har lagt ägg i träskmarken

och farmor, när jag öppnar trädörren där du har bott

så blir det mörkt, farmor

när jag ser på det tomma fågelboet

är du också i trädet?

                Mindre hovpsalmer

nu läser jag inte längre Sångernas bok

men jag saknar ordet ”Mindre hovpsalmer”

dess uppförande, intelligens, utan påverkan

av rytmer, som antyder om raka och enkla toner

den får mig att gå rakt fram, och möta vandrare

som nickar medgivande, och i mullbärsskogen

samlar upp lite glädje

jag tycker att “Mindre hovpsalmer” liknar en liten flicka

som inte bär en huvudbonad, ett ansikte utan smink

som tittar upp

när hon träffar mig på vägen, sträcker hon

på huvudet oavsiktligt

de insjukna kinderna visar plötsligt upp en del röd färg  

jag tänker på “Mindre hovpsalmer”, det är

ordet som vi behöver leta efter

                Kulmineringen av månen  

innan midnatten brinner den guldfärgade lampan gradvis ut 

jag står vid platsen där ljuset inte kan belysa mig

tittar upp på kulmineringen av månen, på den heliga natten

tysthet och fred har korsat bergen

det mörker som fanns förut har försvunnit,

och nu finns bara månljus

som liknar sanningen och oraklet, som slår mot mitt ansikte

och penetrerar det mörka rummet i takfotens sång

och vem kan hitta

något sorgset i den

i månens enorma ljus kan det inte gömma sig

något musikens frö

där finns bara mitt tysta sjungande

som åker på de vita fjädrarna över hela himlen och klingar överallt

ja, min sång är som undersåtarnas prisande av Gud

och är som älskandes syn på kärleken

den vackra kvinnans charm flödar fram

när jag står vid strandkanten

och vattnet träffar mitt bröst

ja, min sång är som människans lugnade andning

 som den vänliga mjölken som ständigt rinner ut

från höstens sår

månljuset, som finns i människans beröringspunkt

tar bort alla tragiska barriärer

nu, jag och alla andra som sover

lyssnar på din välsigning utanför den vulgära världen

du är som det evigt porlande vattnet

som gör att vi glömmer alla våra bekymmer,

falska ansikten försvinner en efter en

violiens ljud flyger med vinden som pulver på tysta hustak

Det är midnattens rinnande vatten som har kommit hit

med nordanvinden

doften av septembers krysantemum sprider sig överallt

jag ser heliga figurer som ler,

och deras ögon lyser upp med vänlighet

ståendes vid det porlande vattnets källa

som ger sädeskorn till bönderna

som ger böcker till visa män

som ger pilar och kugar till fåglar och vargar

och jägarnas hagelgevär, med deras bleka ansikten

dygdiga brudar öppnar sängridån

ringfingrets strålar skakar ljudet av vindspelet

den vita kjolen stannar mitt i lyckan

månljus, månljus, uppriktigheten över hela himlen täcker jorden

hästar som inte har setts på länge, har redan återvänt

till den rena vägen

på berget ännu längre borta

har fåglar undvikit katastrofen och döden

där det bara finns utmattade sånger

som tittar ned i tystheten, och deras utstående ansiktsdrag

gör mitt hjärta studsar

som liknar sprit som fyller mitt törstande hjärta

som liknar regnvattnet som skapar ett nyfött liv

åh…..

det här borde vara himlens order

som tillåter det mjukaste ljuset att växa galet på jorden

som gång på gång fritt penetrerar min torra hud

kärlekssånger från antikens tid ler bland blommorna

månljuset går omkring kärleksfullt

som redan har gjort profilen av berg och floder av dimma

jag hör barndomens barnvisa

där det rena xylofonljud är väldigt vackert

månljuset slår med sina vingar

plötsligt slår mig självklarheten, att det bara är månljus

som är det högsta idealet

för att den riktiga mänskligheten

har inga sorger

                Blommorna vid muren

muren är redan fläckig, men blomman är fortfarande underbar

jodå, underbar

underbar, detta ord har man använt länge

så mycket att människor börjat hata det

det kan du inte skylla på blomman, du kan bara skylla på

den personen som tittar på blomman och ändrar sitt hjärta

men blomman är fortfarande underbar

när jag skriver det här, är den underbar

jag litar på att om trettio år

när muren redan har kollapsat, är blomman

den tidens blomma

fortfarande underbar

                En sten säger till en annan sten

en sten säger till en annan sten:

vi skall inte bli röda eftersom blommor blir så

vi skall inte slå rot i jorden och växa eftersom gräs gör så

vi skall inte blåsa i trumpeter och slå på trummor livligt

eftersom några människor gör så

lmellan himlen och jorden, bli upplysta av solen och månen

och under olika årstider, bli spolade av vind och regn

och så länge vi behåller en stens karaktär

är vi fortfarande stenar om tusen år

och de andra sakerna som vi tidigare har sett

har alla redan blivit till vind

                Den ljusa månen kommer från det djupa berget

de senaste dagarna har molnen varit tunga,

himlen går inte att slå sönder

det ljusa och klara månljuset kommer från det djupa berget,

jag har inte sett dig på många dagar, så låt mig se på dig mer

Ta inte med sprit, gråt inte

sakna inte någon, prata inte tomma ord för att rädda någon

temporärt överger jag sömnen

det ljusa och klara månljuset kommer från det djupa berget,

det renaste är fortfarande den här stunden, den här natten

kommer inte vårvinden förbi,

så med den kan man skingra på kylan  

Om författaren

Li Shangchao är frän Wubergomrädet i Chongging och är en nutida kinesisk poet, musikexpert och kalligraf. Hans verkar har översatts till engelska, ryska oc mer än 10 andra spräk. Hans dikt När mänen stär som högst finns med i universitetsantologin Valda 1900-talsverk ur den kinesiska litteraturen. Han talienska och omtalas ofta som en av det moderna Kinas tio bästa multikonstnärer, och har fätt Naji Amans Internationella litteraturpris. Hans akademiska forskning har publicerats i tidskriften Kända verk att njuta av, där han har en egen spalt där han skriver om poesi, kalligrafi, musik och mycket annat. När vinden bläser är hans första diktsamling pä svenska.

Click to enter the Chinese version